“Alltså, har du hört om den där Scott Pilgrim? Jo, men han har ju ett band vet du, The Sex Bomb-Ombs, med sina kompisar. Jomen du vet, han som är ihop med den där lilla kinesiska high school-bruden, Knives eller vad hon heter?
I alla fall, för ett tag sedan så började han snacka om någon brud med rollerblades som dök upp i hans drömmar hela tiden. Jag vet, helskumt, men han är ju sån, Scott, lite dagdrömmanre sådär. Men alltså, tydligen så träffade han henne på en fest senare, knäppt va? Nä, men hon verkade vara från USA tydligen, jobbade som paketbud och så, använde hans hjärna som snabbväg mellan leveranser. Han verkar gilla henne rätt rejält också, men ja, det blir väl lite knepigt med hon Knives…
Men ja, okej, det jag EGENTLIGEN skulle berätta… Du kommer ALDRIG att tro på det här, men på Sex Bomb-Ombs senaste spelning så…alltså, det var awesome, okej, det kan jag inte förneka, men det var helt sjukt! Från ingenstans, jag skojar inte, så står det typ en kille på scenen och vill slåss med Scott! Han typ, åkallar en massa hipstertjejdemoner och sedan slåss dom som i värsta TV-spelet! Och alltså, tydligen måste Scott Pilgrim slåss med varenda ett utav hon Ramonas ex om han vill vara ihop med henne! Om ändå MIN pojkvän gjorde sånt för mig…”
Vad det känns som att vi har tjatat om Scott Pilgrim på senaste tiden här på Myskoteket! I ärlighetens namn är det inte så konstigt, för en serie som kan få dig att tänka “åh, om ändå allt var som i…” när karaktärerna bara sitter och äter mat är mer eller mindre fantastisk.
Egentligen är det svårt att sätta fingret på vad som gör serien så bra, för den har ofta en väldigt alldaglig handling; Scotts kärleksproblem, karaktärer som ser över sitt gångna liv, jobb som är mer eller mindre tråkiga, matlagningskurser för läsaren eller bara vanligt barhäng med dess beskärda del av skvaller och påhopp. Karaktärerna är i och för sig så pass välskrivna att man blir intresserad utav dem och bryr sig om dem, men det är inte det som gör att serien blir den lilla guldklimp den är. Det är när Scott belönas med ett extraliv i bästa Super Mariostil efter att ha besegrat en fiende, när det rivaliserande bandet i staden spelar en låt som får hela publiken att svimma, när veganer visar sig ha kraften att spränga upp kratrar på månen, onda tvillingarna har en liten robot i släptåg som serien går från att vara trivsam, mysig och söt till att bli hysteriskt rolig, cool eller rentav magisk. Att allt det här behandlas som självklarheter utav karaktärerna gör bara att du som läsare får komma närmare deras värld, en värld och en vänskapskrets som du kommer att önska att du var en del utav så fort du slår upp de första sidorna i Scott Pilgrim’s Precious Little Life.
Okej, det är lätt att gräva ned sig i superlativ och stora ord när man beskriver en serie som man verkligen, verkligen gillar, men om inte annat kan du ju faktiskt bara plocka upp den för att peppa inför filmen eller bara för att malligt kunna påpeka att “det var faktiskt en serie först”, men för allt i världen; Läs den. Du kommer inte att bli besviken.
