I torsdags läste jag en tweet om att nu var upp till posten när vi prenumeranter skulle få tidningen. Så jag sprang glatt till postlådan på fredag och kände att besvikelsen infann sig lite smått. Samtidigt visste jag ju också att så effektiva brukar ju inte posten vara så jag höll tummarna för en leverans på måndagen. Nej, inte då heller och jag som hade haft den där känslan av att vara ett litet barn igen. (Besvikelsen som uppstår) Tidningen anlände inte heller på tisdagen och då var var känslan något i stil med “Jaha, den kanske aldrig anländer”. Så blev det onsdag och jag hade helt glömt bort att jag väntade på post när jag öppnade brevlådan. Där låg ett fint och tjockt kuvert. Avsändare; Kolik Förlag.

Några tända ljus, ett uppriggat läsbord och en playlist med väldigt blandad musik (Försökte få igång en Utopi Magasin playlist, men i skrivandets stund finns det bara tre låtar på den) senare var jag redo att börja läsa. Jag öppnar tidningen och börjar läsa inledningstexten. Fabian Göranson skriver vackert och jag hade lätt kunnat läsa någon längre novell i samma beskrivande stil som den han använde för inledningen.

Sedan var det dags för kvinnliga nördar att förena sig och kända profiler att komma ut ur garderoben. Sara Bergmark Elfgrens krönika värmde upp och POFF så vart det dags att bege sig ut i rymden!

Jag måste få säga något om hur perfekt lämpad just Jan Bieleckis Kronprinsen av Zolmax är som en första serie. Lagom långt borta från verkligheten och flaggan i sista panelen säger nog allt som behövs säga. Sedan följs detta upp av Karl Johnssons Offret som är både välskriven och snygg. Jans opera fångade in mig och Karls orkester fick mig att sjunga med.

En av de serier i tidningen som överraskade mig mest var Lisa Medins Medley. Jag läste första sidan och tänkte direkt på Phonogram. Åh, så fel jag hade!
Jag har sedan en tid tillbaka verkligen tröttnat på serien tecknad i “mangastil, kanske främst för de inte givit mig något nytt. Vilket är ett rätt konstigt påstående men det behövdes sägas. För oj, Medley.. Detta var den enda av alla serierna som fick mig att utbrista något så grannarna måste trott jag var galen. Främst var det skratt och ljudeffekter. Som när jag sa “Va? Är han en ***********?”, vände blad och så var han det. Skrattade så jag grät och det var inte någon dum liknelse heller. Det kom faktiskt tårar!

På tal om musik så när jag började läsa Tea Party av Nancy Peña hoppade musiken till Les Jours Tristes. Vilket passande beslut av Spotifys shuffle. Den låten passar förstås även till Fabian Göransons Blenda.

Hur som helst, Utopi bjuder på det mesta och lite till. Suktar redan efter mera och ska nu tvinga de andra medlemmarna som prenumererar att skriva sitt om Utopi.  (Hör ni det Sanna, Hanna, Robert!?)  Vi avslutar med en påminnelse från Kim W Andersson:

“Men de som prenumererar ÄR bättre än andra. Glöm aldrig det!”

Det är dags för dubbelrecension här på Myskoteket igen. Förlaget Ordbilder har varit snälla nog att skicka oss två utav deras senaste mangaserier, och nu är det dags för Myskotekets utlåtande.

Först ut är slice of life-mangan En kopp kaffe till av Naoto Yamakawa som bedårade Myskotekets recensent helt. Serien består av små noveller som alla är centrerade kring aktiviteten att dricka kaffe; Minnen av kaffe, sällskap över kaffe, allt som den lilla stunden över en kopp kaffe kan innebära. Vissa berättelser är realistiska, medan andra flirtar lite med Haruki Murakamis vardagssurrealism, som då en kaffedrickares katt kommer tillbaka till honom som människa. Samtliga serier kan kanske kallas för sentimentala, men de blir trots det aldrig smöriga utan bara lågmält vackra. Det är en utav få serier som fått mig att slappna av, och det är en mangaserie som faktiskt kan tilltala en vuxen läsare, inte bara på grund av sin “icke-japanska stil”, utan för att de mänskliga karaktärer och relationer som presenteras känns så verkliga. Det enda man kan säga till seriens nackdel är att är du inte kaffedrickare blir just fixeringen och det sentimentala kring kaffekokning, kaffesorter och kaféumgänge lite obegriplig och svår att relatera till.

Mindre imponerade var vi dock utav science-fictionmangan Eater av Usune Masatoshi. Vanligtvis skulle en handling rörande monster från rymden som äter människor, en hjälte med mänskliga och utomjordiska rötter som slåss mot sitt förflutna och ett kvinnligt, tonårigt andemedium antagligen få oss att höja ett ögonbryn eller två, men Eater känns…gammal. Mängden våld som förekommer indikerar att det är en manga för äldre, men handlingen spårar snart ur i en strid mellan två individer som är så dåligt porträtterade att man inte bryr sig om huvuddrivet i berättelsen – striden. Ont och gott är ont och gott DÄRFÖR ATT. Hjälten vill rädda mänskligheten DÄRFÖR ATT. Kvinnliga mediet vill vara hjältens följeslagare DÄRFÖR ATT. Det känns som att man som vuxen läsare vill ha lite mer än bara coola monster som slåss.
Till Eaters försvar kan man dock säga att den är mycket bra tecknad till och från. Monster, vapen och maskiner ser fantastiskt bra ut, men människor känns lite karikatyrliknande. Värt att tillägga är också att vi bara fick två volymer att recensera, och i slutet av den andra volymen började storyn bli lite mer komplex och intressant. Kanske riktar sig Eater mer till folk som kanske inte läst så mycket manga. För oss som har annan science-fictonmanga att jämföra med blir Eater lovande, men i dagsläget tyvärr inte särskilt bra.

Det handlar om att vara cool. Det handlar om elitism. Det handlar om subkulturer. Det handlar lite om magi, spöken och gudinnor, men allra mest handlar det om musik.
Att serien Phonogram inte sålt så bra är mycket sorgligt och lite konstigt. Alla sura 15till20-någontingindiekids som dyrkar Fredrik Strage och växte upp med en sjönsjungande Morrisey i öronen borde ha denna serie som sin bibel. Varför är det inte så?
Två delar finns ute nu, och skaparna Kieron Gillen och Jamie McKelvie har meddelat att de inte är sugna på att göra någon uppföljare, främst på grund av ekonomiska skäl. Detta är bara att beklaga, men en bidragande faktor till att serien inte riktigt slog igenom är kanske att första delen, Phonogram: Rue Brittania, inte är så bra.

Storyn är i stora drag att phonomancern (dvs en magiker som använder sig utav musik för att påverka andras känslor och sin omgivning) David Kohl får i uppdrag att hitta den numera döda gudinnan över all Britpop, Britania. Tidigare relationer samt det faktum att en mystisk grupp verkar vilja ge den döda gudinnan nytt liv på magisk väg gör dock uppdraget mycket farligare och svårare än det verkat.
Visst, det finns en hisnande charm i att lyfta fram något som magiker som använder sig av noga utvald musik för att manipulera sin omgivning, som likt vampyrer glider mellan klubbarna för att påverka och påverkas utav musik. Problemet är utförandet. Berättelsen vill vara för mystisk och det rimmar dåligt mot den svartvita, enkla stilen serien är ritad i. Dessutom måste jag erkänna att trots förtjusningen jag kände varje gång jag förstod en musikreferens, så var storyn alldeles för rörig och verklighetsfrånvänd. Musiken, som ska vara så viktig, hamnar i andra hand och måste göra rum för gudomliga intriger och konstiga kulter. Det fungerar lite sisådär.

Den andra delen däremot, Phonogram: The Singles Club, ÄR musik. Den är, enligt mig, ett mindre mästerverk.
Istället för att fokusera på en karaktär berättar hela albumet bara om en kväll, sedd ur olika karaktärers synvinkel. De funderar över tidigare kvällar på klubben, tidigare möten, deras plats bland alla andra klubbkids och hur desperat man kan vilja vara någon annan, någonannanstans. Det blir fantastiskt. Varenda en av de sju berättelser som presenteras är en utav de bästa korta serienovellerna jag läst, och den absoluta favoriten är den för svenskar härligt namngedda Konnichiwa Bitches, där vi bara får följa de två DJs som håller i kvällens soundtrack och främst den ena partens musiknörderier, arga utlägg om folks dåliga smak och lycka när just den där låten spelas. Allt mystiskt från första volymen om kulter och gudar för musik är som bortblåst, men att musik är den högsta formen av magi råder det aldrig någon tvekan om. Trots att det bara finns text som vittnar om vilka låtar som spelas så är allt så väl berättat och vackert tecknat att man hör låtarna, känner värmen, lukten av svett och parfym och den frihet som bildas i den sociala tidsbubbla en klubbkväll innebär.

Kort sagt, Phonogram: The Singles Club är verkligen något utav det bästa jag läst, både när det handlar om serier och när det handlar om musik. Det är en kärleksförklaring till alla gånger du försvunnit in i en låt och blivit en annan person efteråt. Det är inte en serietidning, det är en hyllning till indiependentmusik som livsstil både när det är som ömtåligast, vackrast och mest uteslutande.

Raleigh är halvt om halvt av misstag på en roadtrip med några bekanta. Medan hennes medresenärer utbyter spydigheter sitter Raleigh och funderar över livet, över hennes bästa vän som plötsligt och vad det var som egentligen hände när hennes föräldrar separerade.  Det här skulle kunna vara något att grubbla över för vem som helst, men Raleigh har ett särskilt problem; En katt tog hennes själ när hon var 14 år, och nu verkar hon inte kunna få några vänner.

Nej, serien är inte så flummig som premissen verkar, inte mer flummigt eller förvirrande än vanligt när man är ung. Vad läsaren egentligen får ta del av, förutom minst en kattjakt, är hur det är att lämna något svårt bakom sig, hur man kanske är mer än vad man tror och hur vänner man inte ens visste att man hade kan komma att betyda allt. Tecknarstilen understryker verkligen detta; om man jämför med O’Malleys tidigare verk (t ex Scott Pilgrim, ingen hype) så är den här stilen kladdigare, råare och mörkare än sina förlagor i o m de dystra gråtoner som verkligen förstärker Raleighs ångest över att helt enkelt inte förstå vem hon är eller vart hon är på väg. För den som någon gång tittar ut ur ett bilfönster och undrat vart de är på väg, egentligen, är det här en väldigt fin liten novell att plocka upp en ledig eftermiddag.

Nästa serie är Zombies Calling av Faith Erin Hicks. Har du någonsin sett en enda zombiefilm har du egentligen redan läst den här serien men å andra sidan, är det som att du skulle kunna tröttna på zombiefilmer? Tänkte väl det!
Tre elever på ett universitet befinner sig helt plötsligt mitt i ett mardrömscenario; Alla elever på skolan har blivit zombies, och nu är det bara överlevnad som gäller. Huvudpersonen Joss finner dock på råd, för är man i något som liknar en zombiefilm är det klart att man agerar därefter! Husgeråd som blir till vapen, plötslig badassförmåga hos en karaktär och inte minst ett nobelt offer blir en del av vardagen och de enda chanserna till överlevnad i en minst sagt overklig situation.
Serien är verkligen söt, och den som gillar zombieflmer och skruvade situationer kommer minst sagt bli nöjd, referenserna är många och korrekta. Det enda man kan säga om den som kanske inte är helt toppen är att karaktärerna blir ganska grunda. Man kan argumentera att serien är kort, men det finns tecknare som gjort mycket mer med mindre. Å andra sidan ska man inte skjuta under stolen med att serien är en internetserie som getts ut, och det är inte fy skam att stödja mindre serietecknare bara för att! Zombies Calling är absolut inget mästerverk, men trots det mycket läsvärd.

Annars; Låt inte det fina vädret lura er, sitt inne med en kopp te och läs era serier!

SPX10 bjöd på många intressanta möten och inköp (Långt över dragen budget). Årets twittersnackis var boken Swedish Comic Sin, med en lös hundralapp i väskan togs beslutet att inköpa den omtalade serien till egen ägo. “Swedish Comic Sin” är en serieantalogi med erotiskt tema. Vi bjuds på nio olika serier med tio olika svenska tecknare allt förpackat i en väldigt stilfull förpackning. Serierna varierar i tema, tecknarstil och innehåll så det finns nästan något för alla att hämta. Den röda tråden är sex men man kan lätt charmeras av den bakgrundshistorierna som ligger och flämtar precis bakom krönet i flertalet av serierna.

Tyvärr så väljer dock en stor del av serierna att nästan bara visa själva sexet när det är bakgrundsscenariot som borde lyfta serien. Fanny M. Bystedts “Best Friends Forever” och Catarina Batistas “Breakup Blues” lyckas bäst med att hålla en jämn balans mellan erotik och en intressant premiss. Dom lyckas även att med sitt berättarspråk få till en väldigt filmisk och nästan drömsk känsla i deras historier. Det skulle vara en ren lögn att säga att man inte är sugen på mer från de här två tecknarna. Några riktiga stolpskott finns dock inte utan hela Swedish Comic Sin håller en bra medelnivå genom hela boken.

Med en utmaning om att få tillbaka den svenska synden till Sverige lyckades Natalia Batista tillsammans med sina tio serietecknare skapa något väldigt intressant och tillsynes alltid lika aktuellt. Man kan inget annat säga än att uppdraget var väl utfört. Det finns givetvis saker kvar att önska men det blir definitivt intressant att se hur det här kommer utveckla sig i framtiden.

“Alltså, har du hört om den där Scott Pilgrim? Jo, men han har ju ett band vet du, The Sex Bomb-Ombs, med sina kompisar. Jomen du vet, han som är ihop med den där lilla kinesiska high school-bruden, Knives eller vad hon heter?
I alla fall, för ett tag sedan så började han snacka om någon brud med rollerblades som dök upp i hans drömmar hela tiden. Jag vet, helskumt, men han är ju sån, Scott, lite dagdrömmanre sådär. Men alltså, tydligen så träffade han henne på en fest senare, knäppt va? Nä, men hon verkade vara från USA tydligen, jobbade som paketbud och så, använde hans hjärna som snabbväg mellan leveranser. Han verkar gilla henne rätt rejält också, men ja, det blir väl lite knepigt med hon Knives…
Men ja, okej, det jag EGENTLIGEN skulle berätta… Du kommer ALDRIG att tro på det här, men på Sex Bomb-Ombs senaste spelning så…alltså, det var awesome, okej, det kan jag inte förneka, men det var helt sjukt! Från ingenstans, jag skojar inte, så står det typ en kille på scenen och vill slåss med Scott! Han typ, åkallar en massa hipstertjejdemoner och sedan slåss dom som i värsta TV-spelet! Och alltså, tydligen måste Scott Pilgrim slåss med varenda ett utav hon Ramonas ex om han vill vara ihop med henne! Om ändå MIN pojkvän gjorde sånt för mig…”

Vad det känns som att vi har tjatat om Scott Pilgrim på senaste tiden här på Myskoteket! I ärlighetens namn är det inte så konstigt, för en serie som kan få dig att tänka “åh, om ändå allt var som i…” när karaktärerna bara sitter och äter mat är mer eller mindre fantastisk.
Egentligen är det svårt att sätta fingret på vad som gör serien så bra, för den har ofta en väldigt alldaglig handling; Scotts kärleksproblem, karaktärer som ser över sitt gångna liv, jobb som är mer eller mindre tråkiga, matlagningskurser för läsaren eller bara vanligt barhäng med dess beskärda del av skvaller och påhopp. Karaktärerna är i och för sig så pass välskrivna att man blir intresserad utav dem och bryr sig om dem, men det är inte det som gör att serien blir den lilla guldklimp den är. Det är när Scott belönas med ett extraliv i bästa Super Mariostil efter att ha besegrat en fiende, när det rivaliserande bandet i staden spelar en låt som får hela publiken att svimma, när veganer visar sig ha kraften att spränga upp kratrar på månen, onda tvillingarna har en liten robot i släptåg som serien går från att vara trivsam, mysig och söt till att bli hysteriskt rolig, cool eller rentav magisk. Att allt det här behandlas som självklarheter utav karaktärerna gör bara att du som läsare får komma närmare deras värld, en värld och en vänskapskrets som du kommer att önska att du var en del utav så fort du slår upp de första sidorna i Scott Pilgrim’s Precious Little Life.

Okej, det är lätt att gräva ned sig i superlativ och stora ord när man beskriver en serie som man verkligen, verkligen gillar, men om inte annat kan du ju faktiskt bara plocka upp den för att peppa inför filmen eller bara för att malligt kunna påpeka att “det var faktiskt en serie först”, men för allt i världen; Läs den. Du kommer inte att bli besviken.