Idag smäller det!  DC Comics släpper sina första titlar och rebooten kan börja. Självklart har detta gjort att flera av författarna och tecknarna börjat gjort sina egna trailers till sina egna titlar. Fast ännu ingenting som faktiskt fått tidningarna att verka spännande. Mest bilder och dramatisk musik.

Så det är väl inte alls så konstigt att ett gäng fans gjort en egen trailer inför omstarten som faktiskt är både underhållande, intressant och sammanfattar en hel del av det som ändrats. Kanske borde DC Comics be det här gänget göra deras trailers i framtiden?

Om ni tycker om Ethan Nicolles Axe Cop så kanske ni tycker om hans nya projekt Bearmageddon. En serie där du kommer få se hans lite mer allvarliga sida. Om Axe Cop är för alla åldrar så är Bearmageddon PG 13. Han publicerar två sidor varje dag och planerar göra så i ungefär ett och ett halvt år. Sedan kommer Bearmageddon ges ut som en serieroman.

Så vad handlar Bearmageddon om då? Jo, än så länge vet vi inte allt för mycket förutom att det handlar om hur mänskligheten måste överleva mot muterade björnar. Ska man döma efter skisserna publicerade på Facebook kan vi förvänta oss björnar med fladdermusvingar, maskingevär, bläckfiskarmar, gorillakroppar, jetpacks och människohjärnor.

Än så länge finns det inte så många sidor uppe. Så varför inte hoppa på tåget redan nu? Läs första sidan genom att klicka här.

Nu är det dock så att Justice League har förhandsbokats i mer än tvåhundratusen fysiska exemplar. Vilket kommer göra tidningen till den mest sålda 2011. Samt att 6 andra tidningar från omstarten ska redan ha förhandsbokats i över hundratusen exemplar. Dessa höga siffror kan ju förstås stå för att många är nyfikna. Siffrorna bör, likt hur man kan se i andra former av media, gå ner allt eftersom.

Fast jakten på de nya läsarna kan ju faktiskt lyckats med tanke på deras digitala satsning. Däremot verkar de ju inte ha sådan koll på hur de faktiskt ska marknadsföra det hela. Los Angeles Times fick dock ut ett rätt intressant påstående från Marv Wolfman. Under 70-talet så ansåg man att 175000 sålda tidningar var dåligt och de slutade producera tidningen. Så hade det varit så nu hade endast Justice League faktiskt blivit såld.

I torsdags läste jag en tweet om att nu var upp till posten när vi prenumeranter skulle få tidningen. Så jag sprang glatt till postlådan på fredag och kände att besvikelsen infann sig lite smått. Samtidigt visste jag ju också att så effektiva brukar ju inte posten vara så jag höll tummarna för en leverans på måndagen. Nej, inte då heller och jag som hade haft den där känslan av att vara ett litet barn igen. (Besvikelsen som uppstår) Tidningen anlände inte heller på tisdagen och då var var känslan något i stil med “Jaha, den kanske aldrig anländer”. Så blev det onsdag och jag hade helt glömt bort att jag väntade på post när jag öppnade brevlådan. Där låg ett fint och tjockt kuvert. Avsändare; Kolik Förlag.

Några tända ljus, ett uppriggat läsbord och en playlist med väldigt blandad musik (Försökte få igång en Utopi Magasin playlist, men i skrivandets stund finns det bara tre låtar på den) senare var jag redo att börja läsa. Jag öppnar tidningen och börjar läsa inledningstexten. Fabian Göranson skriver vackert och jag hade lätt kunnat läsa någon längre novell i samma beskrivande stil som den han använde för inledningen.

Sedan var det dags för kvinnliga nördar att förena sig och kända profiler att komma ut ur garderoben. Sara Bergmark Elfgrens krönika värmde upp och POFF så vart det dags att bege sig ut i rymden!

Jag måste få säga något om hur perfekt lämpad just Jan Bieleckis Kronprinsen av Zolmax är som en första serie. Lagom långt borta från verkligheten och flaggan i sista panelen säger nog allt som behövs säga. Sedan följs detta upp av Karl Johnssons Offret som är både välskriven och snygg. Jans opera fångade in mig och Karls orkester fick mig att sjunga med.

En av de serier i tidningen som överraskade mig mest var Lisa Medins Medley. Jag läste första sidan och tänkte direkt på Phonogram. Åh, så fel jag hade!
Jag har sedan en tid tillbaka verkligen tröttnat på serien tecknad i “mangastil, kanske främst för de inte givit mig något nytt. Vilket är ett rätt konstigt påstående men det behövdes sägas. För oj, Medley.. Detta var den enda av alla serierna som fick mig att utbrista något så grannarna måste trott jag var galen. Främst var det skratt och ljudeffekter. Som när jag sa “Va? Är han en ***********?”, vände blad och så var han det. Skrattade så jag grät och det var inte någon dum liknelse heller. Det kom faktiskt tårar!

På tal om musik så när jag började läsa Tea Party av Nancy Peña hoppade musiken till Les Jours Tristes. Vilket passande beslut av Spotifys shuffle. Den låten passar förstås även till Fabian Göransons Blenda.

Hur som helst, Utopi bjuder på det mesta och lite till. Suktar redan efter mera och ska nu tvinga de andra medlemmarna som prenumererar att skriva sitt om Utopi.  (Hör ni det Sanna, Hanna, Robert!?)  Vi avslutar med en påminnelse från Kim W Andersson:

“Men de som prenumererar ÄR bättre än andra. Glöm aldrig det!”

Jag (Ja, nu missbrukar jag ordet. Jag fyllde år igår. Jag kan göra vad jag vill! Mohaha!) älskade dinosaurier då jag var liten. Det var Dinoriders, Denver the Last Dinosaur, Dinobots, The War that Time Forgot (undrar vart de tidningarna tog vägen? De måste vara värda en del nu för tiden.), Dinosaucers och jag skrev till och med ett eget rollspel där folk hade evakuerat jorden till en ny planet. Tyvärr var den fylld med dinosaurier i skogarna omkring de nybyggda kolonierna. Var rätt kul för på den tiden stavade jag kamouflage “kamoflat” och Walkie-talkie “Waki Taki”. Intresset för dinosaurier lever förstås fortfarande kvar. Så det var rätt trevligt när jag hittade David Restos projekt att rita om flera superhjältar från Marvel till dinosaurier.

Ni måste ju erkänna att det där är fyllt med vinst och regn av awesomeness. Glöm inte besöka hans hemsida där han kommer publicera flera dinohjältar.

I en annan nyhet så har jag faktiskt författat en egen dinosaurieserie vid namn Krig Rawr. Vilket ni antagligen kommer kunna läsa mera om här på Myskoteket i framtiden. Tillsvidare kan ni spana in en panel från serien här, karaktärsdesign här och en teaserbild här. Tecknaren heter Mirjam Löfgren och läser på Serie- och Bildberättarprogrammet i Gävle högskola och så här jobbigt var det för henne att jobba med Krig Rawr.

Det är dags för dubbelrecension här på Myskoteket igen. Förlaget Ordbilder har varit snälla nog att skicka oss två utav deras senaste mangaserier, och nu är det dags för Myskotekets utlåtande.

Först ut är slice of life-mangan En kopp kaffe till av Naoto Yamakawa som bedårade Myskotekets recensent helt. Serien består av små noveller som alla är centrerade kring aktiviteten att dricka kaffe; Minnen av kaffe, sällskap över kaffe, allt som den lilla stunden över en kopp kaffe kan innebära. Vissa berättelser är realistiska, medan andra flirtar lite med Haruki Murakamis vardagssurrealism, som då en kaffedrickares katt kommer tillbaka till honom som människa. Samtliga serier kan kanske kallas för sentimentala, men de blir trots det aldrig smöriga utan bara lågmält vackra. Det är en utav få serier som fått mig att slappna av, och det är en mangaserie som faktiskt kan tilltala en vuxen läsare, inte bara på grund av sin “icke-japanska stil”, utan för att de mänskliga karaktärer och relationer som presenteras känns så verkliga. Det enda man kan säga till seriens nackdel är att är du inte kaffedrickare blir just fixeringen och det sentimentala kring kaffekokning, kaffesorter och kaféumgänge lite obegriplig och svår att relatera till.

Mindre imponerade var vi dock utav science-fictionmangan Eater av Usune Masatoshi. Vanligtvis skulle en handling rörande monster från rymden som äter människor, en hjälte med mänskliga och utomjordiska rötter som slåss mot sitt förflutna och ett kvinnligt, tonårigt andemedium antagligen få oss att höja ett ögonbryn eller två, men Eater känns…gammal. Mängden våld som förekommer indikerar att det är en manga för äldre, men handlingen spårar snart ur i en strid mellan två individer som är så dåligt porträtterade att man inte bryr sig om huvuddrivet i berättelsen – striden. Ont och gott är ont och gott DÄRFÖR ATT. Hjälten vill rädda mänskligheten DÄRFÖR ATT. Kvinnliga mediet vill vara hjältens följeslagare DÄRFÖR ATT. Det känns som att man som vuxen läsare vill ha lite mer än bara coola monster som slåss.
Till Eaters försvar kan man dock säga att den är mycket bra tecknad till och från. Monster, vapen och maskiner ser fantastiskt bra ut, men människor känns lite karikatyrliknande. Värt att tillägga är också att vi bara fick två volymer att recensera, och i slutet av den andra volymen började storyn bli lite mer komplex och intressant. Kanske riktar sig Eater mer till folk som kanske inte läst så mycket manga. För oss som har annan science-fictonmanga att jämföra med blir Eater lovande, men i dagsläget tyvärr inte särskilt bra.