Boken i fråga innehåller en handfull meningar men med desto mer detaljerade illustrationer. Spike Jonze och Dave Eggers har helt enkelt fått ta en ganska obefintlig historia och fylla ut med något eget. Detta lyckas de fenomenalt med men lyckas som sagt kanske inte med att hålla sig på det barnvänliga planet. Istället för en disneyadaption där allt är gulligt och fluffigt så får vi här en djupare film som tränger in mer på det psykologiska planet av en 11-årig pojke.
Handlingen i boken är kortfattat: Max har på sig sin vargdräkt och ställer till sattyg, han blir skickad till sitt rum utan middag, han flyr till vindlingarnas land där han blir kung, leker en stund med vindlingarna, känner lukten av mat och åker sedan hem.
I filmen har allting utvecklats mera bland annat får vi reda på att Max lever med sin hårt arbetande ensamstående mor tillsammans med sin storasyster som hellre leker med sina nya kompisar än med Max. Det är aldrig någon som lyssnar på Max och han känner sig bortglömd. När han sedan gör ett uppror som går lite överstyr flyr han från hemmet och springer in i en skog som till slut leder till vindlingarnas land där alla karaktärer är metaforer för personer i Max liv. Där har ni den, nyckeln till varför recensionssverige har delats upp i två läger.
På ena sidan har vi de som ger filmen skyhöga betyg och på den andra de som ger filmen max en etta/tvåa och allt detta grundar sig nog i vad man förväntar sig att se. Att tänka själv och se längre in i karaktärerna är nästan essentiellt om man ska kunna få ut något ur filmen. Men när du väl gör detta så är “Till Vildingarnas Land” tillika en tårdrypande som en helt underbar och magnifik film. Men många förväntar sig nog att se ytterligare en familjefilm med allt vad det innebär och det är då man bara ser en dyster och inte alls familjevänlig yta.
Och om man nu skulle vilja ha haft en familjefilm så kanske inte Spike Jonze med tidigare skapelser som Jackass och mystiska musikvideos var det perfekta valet av regissör men jag är väldigt glad att det just blev Spike Jonze för annars hade nog aldrig “Till Vildingarnas Land” blivit så djup, så berörande och så fantastisk. Det här är en film till alla som minns hur det var att vara liten. Till de som minns smärtan när man blev sviken. Till alla som någon gång varit en vilding. För det finns en inom oss alla…
Skulle absolut kunna tänka mig att se den här. Har läst boken med mina barn och kan tänka mig att det inte är någon lätt match att få till ett filmmanus av den, men när den nu finns på film skulle jag gärna se den.
Ha en fin helg!