Jag gissar att ni sett den. Nästan alla medlemmar i Avengers plutar med läppar, svankar och böjer sig helt omöjligt. Kompisen som länkar från 9Gag får en massa likes. Jag är med på hur de tänker, bilden är såklart rolig, men… Missar man inte poängen?

Att superhjälteserier gärna porträtterar kvinnokroppar och manskroppar på mycket olika sätt kan inte vara en överraskning för någon. Männen är manliga män med muskler större än allt, kvinnorna är kvinnliga kvinnor som alla ser ut som klädsamt muskulösa Playboy-modeller (för ingen med Powergirls bröst skulle få gå modell på en catwalk, tro mig). Man kan inte säga att något av könen inte objektifieras, absolut inte, men det finns en skillnad i hur män och kvinnor tecknas. Avengersbilden ovan sätter fingret på just det.

Ponera att samtliga karaktärer hade varit kvinnor och inte riktigt lika uppenbart humoristiskt tecknade. Hade vi reagerat då? Vi skrattar åt kontrasten som uppstår då Iron Man, Thor och de andra sexualiseras, för de är ju inte sådana, så löjligt att ens tänka sig något sådant! Skrattar vi på samma sätt åt när de kvinnliga karaktärerna porträtteras på samma sätt? Oftast inte. På bilderna nedan finns exempel på kvinnokroppar som visserligen är skrattretande, men mer för de brutala fel i anatomin som uppstått, inte för att de helt plötsligt ges en helt annan presentation som sätter dem i ett helt annat ljus.

Det är troligare att du sett en kvinnlig karaktärs rumpa och ibland, samtidigt, bröst framifrån än hennes ansikte. Kroppar böjs på omöjliga vis, anatomi totalignoreras, allt för att vi ska se så mycket T&A som möjligt på Miss Marvel, Wonder Woman, Emma Frost m fl. Vad säger det om vad som är viktigt med den karaktären? Hur är det vi, oavsett vi vill det eller inte, får se karaktären?

Den här debatten är såklart inte ny, och det vanligaste svaret man brukar få är att “Vafan, det är ju bara killars fantasier, så ser det ut, ta inte åt dig, det är gjort för killar av killar så varför bråkar du?” och liknande. Men hörrni, på riktigt? Jag ser inte serier som killfantasier. Jag ser det som så fruktansvärt mycket mer. Serier i sig kan visa så mycket mer, och det kan manliga serietecknare också. Låt oss prata om en serie som nästan bara handlar om sex, på ett eller annat sätt. Låt oss prata om en serie där nästan alla kvinnliga karaktärer är så sexiga att familjer, byar, ja kanske hela liv kastas åt sidan bara en en enda glimt av hud, en smekning, en natt med henne. Låt oss prata om Love and Rockets.

Love and Rockets är egentligen samlingsnamnet på två olika serier tecknade av bröderna Jaime och Gilbert Hernandez. Jaime tecknar en serie, Locas, som utspelar sig på västkusten i 80-talets USA och har de två punktjejerna Maggie och Hopey i centrum. Gilberts serie, Palomar, visar händelserna och relationerna i en latinamerikansk by, troligtvis under samma tid men under mycket mer isolerade förhållanden. Båda serierna har nästan uteslutande kvinnor som huvudkaraktärer. Alla kvinnorna är onekligen sexualiserade, flera av dem har röstats upp på Comics Buyer’s Guide’s “100 Sexiest Women in Comics-lista*. Skillnaden är dock att kvinnorna också är sexuella. Inte nog med att vi får en uppsjö utav olika typer av kroppar, tjocka, smala, små bröst, stora bröst, stora höfter, inga höfter, långa ben, korta ben, alla får vara sexiga någon gång, vi får också se kvinnorna ha ett eget sexuellt beteende med allt vad det innebär, inga horor eller madonnor här inte. Bröderna Hernandez har helt enkelt insett att det här med sex och sexighet är inte någonting som är enkelt att beskriva eller porträttera, men att det fortfarande är en viktig del hos en trovärdig karaktär.

“Menåhhh ska inte tjejerna få vara snygga dååå?”.  Jo, såklart. Det är inte så att kvinnliga karaktärer aldrig ska få vara sexiga, absolut inte. Det är bara det att kvinnlig sexighet och sexuellt beteende förfärande ofta sätts in i en mall som inte erbjuder några variationer, som avskräcker kvinnliga läsare och som idiotförklarar manliga läsare. Karaktärer förtjänar bättre. Vi förtjänar bättre. Om inte annat för att slippa charmtroll i stil med den här killen som citerats i Our Valued Customers;

* Låt mig bara få uppmärksamma detta lite extra; Att det ens FINNS en sådan här lista?! Är inte det i sig helt absurt? Att den manliga motsvarigheten är 100 Baddest Motherf*#!ers in Comics är dock minst lika deprimerande, objektifierande och sexistiskt, fast på ett annat sätt. Mer om det i framtida artiklar.

Nu är det tre dagar sedan Stockholms internationella seriefestival avslutades och vi här på Myskoteket har pustat ut efter ett  intensivt schema med flera intressanta gäster. Då vi inte satt framför kameran så köptes det in ett oräknat antal fanzines och sprangs runt med filmkameran i högsta hugg.

Vi har både recensioner av fanzines att skriva och material att redigera. Så vi tänkte börja redan nu med något vi filmade under en tidig fredagsmorgon. Nämligen ett mycket mysigt men ack så snabbt besök i Kolikgrottan. Följ med på en guidad tur och få en inblick i hur det ser ut hos några av Sveriges mest framåtskridande serieskapare!

För andra året i rad bjuder Myskoteket in till livesändning med kända svenska och utländska serietecknare direkt från Seriemässans golv. Slå er ner med en kopp te och njut av insiktsfulla och roliga samtal om serier och serietecknare i en avslappnad intervjumiljö med en superhjältegrupp av serienördar bakom rodret.

Livesändningarna kommer hållas mellan 15:00 – 17:00 under Lördag och Söndag. För dig som inte hinner kolla på sändningarna live så kommer givetvis allt material att spelas in och kunna ses efteråt på webben (I år lovar vi verkligen det…). Under intervjuerna kan du även kanske få in några av dina egna frågor. Detta gör du främst genom att skicka en tweet till @Myskoteket och glöm inte hashtaggen #SIS12.

Så titta tillbaka här runt klockan 15 imorgon!  Vi inleder med besök från Johan Wanloo och sen fortsätter vi lördagen med Nosebleed Studios, Simon Gärdenfors, Sofia Malmberg och Lisa Medin!  Vi kommer även visa inspelat material från festivalen.

Joss Whedon alltså. Det är svårt att förstå vilket enormt projekt The Avengers är och vad man måste axla för att göra det till en sevärd och lyckad film. Fast det har aldrig varit någon tvekan om att Whedon är rätt man för jobbet. Vilket han nu när The Avengers rullar upp på biodukarna har bevisat med välskriven dialog, gripande scener och förstås massor av superhjälteaction.

Tänk att det bara är fyra år sedan Nick Fury dök upp i slutet av första Iron Man-filmen och försökte övertala Stark att gå med i The Avengers Initiative. Fyra år och Marvel har hunnit med en uppföljare till Iron Man, två mer eller mindre misslyckade The Hulk-filmer, en Captain America och även Thor. Långsamt har det byggt upp till den här filmen och fansen kommer inte att bli besvikna.

Loki får tyskarna på knä

Loki är tillbaka och denna gång har han en armé med sig, ..för att? Något av det svagaste i filmen måste nog faktiskt vara Lokis motiv. Ska han styra över en brinnande planet? Hämnd? Det förklaras aldrig tydligt men denna svaga punkt kommer de undan med då Loki fyller i alla fall sitt syfte som något för Avengers att förena sig mot. Tom Hiddleston gör även ett enastående jobb i rollen. Det känns lite som han har vuxit till sig i kläderna sen Thor och tillsammans med Whedons välskrivna manus blir han berörande skrämmande. Det finns en scen mellan Loki och Black Widow där det var svårt att själv inte bli berörd av hans vassa silvertunga.

I alla fall så måste alla dessa superhjältar enas så de kan besegra det hot Loki tillför världen. Vilket inte alls är en speciellt enkel uppgift. Samtliga karaktärer är väldigt självständiga och när man placerar dem i ett rum tillsammans uppstår förstås drama.

Robert Downey Jr. som Tony Stark slår aldrig fel och han fortsätter vara precis som i tidigare filmer. Det är även på han lotten som comic relief faller. Det märks tydligt att Joss Whedon har haft det roligt när han skrev Starks dialoger.

Chris Evans greppar skölden igen som Captain America. En hjälte som är utanför sin egen tid. Som han säger själv “We won the war but no one told me what we lost.” Alla har sin egna resa och hans blir att acceptera situationen och försöka komma över allt han förlorat. Någon som hjälper honom är återkommande Agent ‘Phil’ Coulson. Fansen favorit och Nick Furys bästa agent. Scenen då Captain America träffar Coulson för första gången är kanske den gulligaste i hela filmen.

Thor dyker också upp igen så fort han fått höra talats om vad Loki planerar. För honom är det hela en familjeanlägenhet och han känner sig ansvarig. Chris Hemsworth som Thor är alltid imponerande och då han först anländer är det fanboy/fangirl/fanhen heaven. Om du någon gång ställt dig frågan “Vem skulle vinna mellan Thor och…” så kan jag utlova att du inte kommer bli besviken.

Scarlett Johansson som Black Widow och Jeremy Renner som Hawkeye går i den här filmen från bi-roller till huvudroller. Jag var rätt skeptisk då jag såg trailern. Vad skulle en snubbe med båge göra mot en gud och vad kan egentligen Black Widow med sina små (och fortfarande löjliga) pistoler göra mot en armé med laservapen? Min skeptism försvann dock rätt snabbt och varken Hawkeye eller Black Widow hamnar i skymundan under filmens gång. Fast man kan ju fråga sig hur många pilar som får plats i Hawkeyes koger?

Vi får heller inte glömma Mark Ruffalo som Bruce Banner / the Hulk. Ruffalo ersätter Ed Norton Jr och han gör det med virtuositet. Helt klart kanske det starkaste rollframträdandena i hela filmen. Vi får inte se så mycket av honom egentligen och hans dialoger är få. Däremot så upplever tittaren den inre strid han går genom varje dag för att hålla den något okontrollerbara besten inne.
När de väl släpper ut The Hulk vet du dock att det blir brutalt och underhållande. The Hulks humor är mycket baserad på överraskning och det finns speciellt en scen som fick biosalen att skratta i minst en hel minut.

Förutom action och komedi kommer du förstås bli ledsen. Detta är ju ändå Joss Whedon som sitter och styr. Han älskar ju att ta någons valp och kasta den i ån. Scenen jag tänker på är dock en mycket viktig vändpunkt. Så du spiller inga tårar i onödan.

The Avengers är nog den bästa filmen baserad på en serietidning som släppts om du är ett fan. None-stop fun från början till slutet. När jag och Robert lämnade biografen försökte vi diskutera fram vad vi tyckte var lågpunkten men till och med den lågpunkt vi kom fram till var underhållande. Det är svårt att inte bli imponerad helt enkelt.

Avslutningsvis skulle man kunna säga att om du gillar saker som är awesome. Då kommer du gilla Marvels The Avengers. Glöm inte att sitta kvar när eftertexten börjar rulla. Du vill inte missa teasern.

Seriously, varför sitter du kvar här när du kan gå och se den?
Gå och se den.
…se den nu.
Nu.
…nu.

Hur många miserabla serieavdelningar på bibblor har man inte sett i sina dagar. En dyster samling trasiga böcker av utgånget datum, i backar på golvet tillsammans med barnböcker och typ ett gammalt bananskal.

Sanna Valapuro är inte bara nördslöjdare i datormagasin och eventarrangör på SF-bokhandeln utan också biblioteksassistent i Enköping. Idag väckte hon frågan på twitter om hur man ska sortera serier på ett bibliotek, och skrämmande många svar från andra bibliotekarier blev … i bokstavsordning.

Det kanske låter rimligt, men Inget kunde vara mer fel. Serier ska sorteras på samma sätt som filmer i en videobutik eller skivor i en musikaffär: efter genre.

Varför? Därför att:

1. Seriekulturen är naturligt uppdelad i genrer. Romaner landar gärna på en glidande skala, men i serier finns det tydliga grupper: äventyrsserier, skämtteckningar, manga osv, precis som inom musikens värld. Visst finns det hybrider, men i huvudsak är det urskiljbara och vitt skilda genrer.
2. Efter VILKEN bokstavsordning? Tecknaren eller författaren? Eller rent av seriefiguren? Och hur gör man när en mängd olika personer varit inblandade i en följd av böcker? Hur göra med Superhjältar eller Spirou, som tecknats och skrivits av en massa olika människor? De ska ju givetvis stå ihop ändå.
3. Förutom inbitna serienördar brukar man känna till serier utifrån namnet på seriefiguren eller titeln på serien, inte utifrån serieskaparens namn. Alla känner till Stålmannen, men känner till namnet på alla tecknare, manusförfattare etc.

Skulle man på ett tydligt och bra sätt sortera serierna så skulle seriehyllorna bli prunkande smörgåsbord fulla av överraskningar.

Man kan glida fram till Modern Svensk Humor-hyllan och först fastna vid förutsägbara Jan Stenmark, för att sedan fördärvas av Pontus Lundkvist eller förbryllas av Nanna Johansson.

Man kan gå loss på Franska Äventyrsserier där man först kör på det säkra kortet Tintin, varpå man upptäcker ett färskt Bouncer-album från Albumförlaget eller ett äventyr med Linda och Valentin som hade gått på 300 kr hos en serieantikvarie.

Och som grädde på moset: skaffa ordentliga hyllor. Serier trivs inte i vanliga bokhyllor, en hyllmeter album skapar en oerhörd tyngd, och när de välter fram och tillbaka krossar de sig själva och eventuellt. Och med den uppsjö av olika format som frodas i seriernas värld förvandlas serieavdelningen lätt till ett mediokert träsk av papper och kartong.

Lösningen är kvadratiska hyllplan i hyllor av den typ som på Ikea kallas expedit. Där kan man också på ett pedagogiskt sätt dela upp genrerna på höjden och bredden, som givetvis ska skrivas ut på hyllkanten istället för någon bisarr bibliotekskod.

Med allt detta sagt vill jag ändå inte klandra våra bibliotekarier. Serier är en konstform för sig själv, som man inte självklart förstår sig på bara för att man är en överdängare på annan litteratur. Men kanske har tiden kommit för en upprustning av landets serieavdelningar. För att seriekulturen i Sverige ska fortsätta blomstra kan biblioteken spela en gigantisk roll för att särskilt unga människor ska upptäcka vår fantastiska kulturform.

Avslutningsvis, om man vill veta vart skåpet – bokstavligen – ska stå, är det bara att besöka Serieteket i Stockholm. Det är paradiset på jorden.

Gästinlägg skrivet av Fabian Göranson förläggare på Kolik förlag och serietecknare. Följ honom på Twitter och spana även in Utopi magasin!

J.K. Rowlings interaktiva Harry Potter-hemsida Pottermore har nyligen öppnats för allmänheten och det betyder att alla fans som väntat på att bli insläppta faktiskt blir det nu. Så jag gjorde mitt bästa, packade väskorna och begav mig till platform nio och trekvart.

Har saker och ting blivit bättre sen det vi lärde oss av Malins upplevelser i Pottermore? Kanske!  Även jag reagerae på själva registeringsprocessen. Warner Bros vill förstås att Pottermore ska vara för alla åldrar. Därför har de valt att lägga in en funktion där man inte själv får välja användarnamn. Vilket leder till en del rätt underliga namnförslag. Till höger ser ni några av dessa namn jag själv fick välja mellan.
WolfbaneAccio lät lovande tills jag tänkte över vad det faktiskt skulle betyda. Mirrorskull lät ju också rätt lovande. Fast skallar och matta ytor får mig att tänka på en hemskt dålig äventyrsfilm som kom ut 2008.

Det slutade i alla fall med att jag valde HowlAuror13713. Då 137 var det närmsta jag kunde komma till att det stod 1337 och gjorde allting lite så där extra fånigt.

Av någon anledning så har jag bestämt mig för att följa efter Harry Potter vart han än går. Han är en konstig prick som trollar bort fönster från ormars akvarium och av någon anledning drog han ut till en öde ö mitt ute i storm. Hur jag lyckades gömma mig i stugan har jag ingen aning om men stjäla lite guldmynt och läsa Harry Potters brev lyckades jag i alla fall göra därifrån.

Det där med Galleons är rätt konstigt. Vet inte riktigt om det var Harry Potters pengar eller mina egna jag tog ut från banken. Däremot så verkar jag ha något sorts magiskt kreditkort. Behöver inte gå till banken för att hämta ut pengar men jag betalar ändå med kontanter. Hittar jag något mynt så försvinner det in i banken också. Mycket underligt.

Köpte i alla fall en hel del böcker. Ja, från en inköpslista som jag helt sonika hittade på marken. Flera av böckerna känns rätt lovande och jag tyckte att det skulle bli kul att få läsa dem sen. Tyvärr så har inte skaparna tänkt så långt. Ett djup som jag tror hade kunnat förbättra upplevelsen något.

En annan grej jag tänkte på var att för 13g så kan jag köpa en månglob. Vad gör man ens med en månglob? Bor det folk på månen som jag borde hitta till? Ja, alltså förutom den där nazistbasen. Uh.. Shhh, det får vi inte prata om förrän de anfaller 2018!

Det där med att välja djur var svårt. Skulle jag ha en katt, padda eller uggla? Såg faktiskt direkt djuret jag ville ha dock. Nämligen sköldpaddan i hörnet. Fast den går det tydligen inte att köpa. Allt jag vill ha i världen är ju en glittrig sköldpadda!

Jag valde en brunuggla med motiveringen att de andra djuren inte kan flyga runt med mina brev. Det roliga är att även om jag hade valt en padda eller en katt så hade jag ändå haft en uggla som leverade min post. Den sitter högst upp i navigeringen och hånar en med ständiga friendrequests från främlingar eller vänner man inte har någon aning om vilka de är på grund av användarnamnen.

Nu var det dags att svara på ett par enkla frågor och se vad för sorts trollstav jag skulle få köpa. Trollstaven skulle välja mig baserat på vad svarade. Det var rätt svåra frågor för inget av förslagen på t.ex. “Do you most fear…” är något som jag faktiskt är rädd för. Så jag satt en stund och svävade ut med fantasifulla egna förklaringar till varje svar. Valde “Isolation” för det hade säkert varit rätt läskigt om väggisolering plötsligt jagade efter mig och kvävde mig.

Detta är alltså trollstaven jag blev tilldelad. Innehållet i trollstaven säger mig ingenting. Däremot så förstår jag att enhörningar är rätt sällsynta och trollstavarna är handgjorda. Vilket tar oss tillbaka till hur konstigt det är med valutan.. Kan någon förklara för mig varför en kittel av koppar är dyrare än en trollstav som man måste gå ut och leta reda på en enhörning för att kunna skapa?

More like stole one..

Sen var det i alla fall dags för att ta tåget till Hogwarts. Det var nu jag insåg att man spelar egentligen en tjuv. Då jag valde att stjäla en prefekts bricka direkt från hans egna packning medan jag stod där och väntade på tåget och observerade vad Harry Potter sysslade med. Väl inne på tåget så stal jag folks godis, lite pengar och kände mig nöjd för dagen. Det var ju dags att bli sorterad!

Sorteringen går till som sådan att man får svara på en hel del kluriga frågor och svaren är inte heller speciellt uppenbara. Så det är svårt att faktiskt styra sig in i det elevhemmet där man faktiskt vill hamna. Detta kändes lite som den viktigaste delen av Pottermore. Främst för att detta test är godkänt av J.K Rowling själv. Så aldrig mera något skabbigt test gjorda av fans. Detta var på riktigt. När jag väl svarat på alla frågor så skulle jag äntligen veta svaret på riktigt. Vilket elevhem är mitt?

Fast de gjorde ju inte saken lättare genom att ställa frågor som är för mig omöjliga att svara på. Ja, alltså som frågan om doft då jag ej har något luktsinne. Sen kan man ju lyfta lite på ögonbrynet över hur ett underligt skrik låter om man antar att det har magiskt ursprung. Är inte alla skrik som skrik?

Jag blev i alla fall sorterade in i Hufflepuff. Vilket kanske inte kändes som rätt från första början. Främst för att jag kan ärligt säga att Hufflepuff vet man ju knappt något alls om. Fast det är ju inget fel på grävlingar! Hoppades på Ravenclaw. Så jag kunde besöka Luna Lovegood under min fritid. Ack och ve denna kärlek~

När man väl blivit placerad så kan man börja gå på en del lektioner. Den första är potion class och om du är riktigt duktig kan du samla ihop poäng till ditt elevhem. Riktigt duktig var då inte jag som behövde tjugo försök innan jag lyckades med självaste träningen inför den riktiga delen. Sedan när jag provade den riktiga delen så exploderade allting. Antar att potions inte är min starka sida.

En annan viktig del av Pottermore under tiden då man slaviskt smyger efter Harry Potter är då man flyttar runt musen och klickar på diverse olika ting. Inne i biblioteket börjar böckerna flyga och i sovrummet blinkar någon lampa. Pottermore är fyllt med sådant som får en att åtminstone stanna upp lite extra och ta in världen. Fast ibland undrar man ju varför de har möss på julbordet. Känns ju inte speciellt hygienskt.

Väl inne i biblioteket plockade jag åt mig flera av de där intressanta böckerna jag snackade om. Vem vill inte läsa en bok med titeln From Egg to Inferno? Jag plockade även åt mig en liten magisk svamp medan Harry Potter tittade på en döende enhörning.

Det där med att följa efter Harry Potter började mer och mer kännas som en rätt dålig idé. Nu kröp han runt i mörka tunnlar tillsammans med sina vänner och jag kände bara att svampens effekter nog hade börjat verka. Antar att bilden är rätt självförklarande om svampens effekter. Plötsligt kändes Pottermore inte så barnvänligt längre.

När jag vaknade upp efter svampruset så hade Griffindor vunnit och jag satt nu där och undrade vad som faktiskt finns att göra nu. Harry Potter har lämnat skolan och kvar är endast jag och alla andra elever med siffror i namnet. Samtliga som i väntan på att få stalka Harry Potter lite till endast har två saker att göra. Potions, potions, potions eller duellerna med trollformler. Något som jag visat gång på gång vara en mästare på.

Ja, alltså mästare på att förlora.