Det handlar om att vara cool. Det handlar om elitism. Det handlar om subkulturer. Det handlar lite om magi, spöken och gudinnor, men allra mest handlar det om musik.
Att serien Phonogram inte sålt så bra är mycket sorgligt och lite konstigt. Alla sura 15till20-någontingindiekids som dyrkar Fredrik Strage och växte upp med en sjönsjungande Morrisey i öronen borde ha denna serie som sin bibel. Varför är det inte så?
Två delar finns ute nu, och skaparna Kieron Gillen och Jamie McKelvie har meddelat att de inte är sugna på att göra någon uppföljare, främst på grund av ekonomiska skäl. Detta är bara att beklaga, men en bidragande faktor till att serien inte riktigt slog igenom är kanske att första delen, Phonogram: Rue Brittania, inte är så bra.
Storyn är i stora drag att phonomancern (dvs en magiker som använder sig utav musik för att påverka andras känslor och sin omgivning) David Kohl får i uppdrag att hitta den numera döda gudinnan över all Britpop, Britania. Tidigare relationer samt det faktum att en mystisk grupp verkar vilja ge den döda gudinnan nytt liv på magisk väg gör dock uppdraget mycket farligare och svårare än det verkat.
Visst, det finns en hisnande charm i att lyfta fram något som magiker som använder sig av noga utvald musik för att manipulera sin omgivning, som likt vampyrer glider mellan klubbarna för att påverka och påverkas utav musik. Problemet är utförandet. Berättelsen vill vara för mystisk och det rimmar dåligt mot den svartvita, enkla stilen serien är ritad i. Dessutom måste jag erkänna att trots förtjusningen jag kände varje gång jag förstod en musikreferens, så var storyn alldeles för rörig och verklighetsfrånvänd. Musiken, som ska vara så viktig, hamnar i andra hand och måste göra rum för gudomliga intriger och konstiga kulter. Det fungerar lite sisådär.
Den andra delen däremot, Phonogram: The Singles Club, ÄR musik. Den är, enligt mig, ett mindre mästerverk.
Istället för att fokusera på en karaktär berättar hela albumet bara om en kväll, sedd ur olika karaktärers synvinkel. De funderar över tidigare kvällar på klubben, tidigare möten, deras plats bland alla andra klubbkids och hur desperat man kan vilja vara någon annan, någonannanstans. Det blir fantastiskt. Varenda en av de sju berättelser som presenteras är en utav de bästa korta serienovellerna jag läst, och den absoluta favoriten är den för svenskar härligt namngedda Konnichiwa Bitches, där vi bara får följa de två DJs som håller i kvällens soundtrack och främst den ena partens musiknörderier, arga utlägg om folks dåliga smak och lycka när just den där låten spelas. Allt mystiskt från första volymen om kulter och gudar för musik är som bortblåst, men att musik är den högsta formen av magi råder det aldrig någon tvekan om. Trots att det bara finns text som vittnar om vilka låtar som spelas så är allt så väl berättat och vackert tecknat att man hör låtarna, känner värmen, lukten av svett och parfym och den frihet som bildas i den sociala tidsbubbla en klubbkväll innebär.
Kort sagt, Phonogram: The Singles Club är verkligen något utav det bästa jag läst, både när det handlar om serier och när det handlar om musik. Det är en kärleksförklaring till alla gånger du försvunnit in i en låt och blivit en annan person efteråt. Det är inte en serietidning, det är en hyllning till indiependentmusik som livsstil både när det är som ömtåligast, vackrast och mest uteslutande.
