En av universums bästa skapelser var en man som verkligen hade allt som behövdes för att vara just en man. Han hade hår, ben, armar och även en mage. Den här mannen trodde inte på någon gud och ibland brukade han se sig själv som en tänkande pöl. Han älskade djur och underligt nog datorer dekorerade med ett äpple. Den här mannen skrev inte bara böcker om fantastiska rymdresor utan även två avsnitt av TV-serien Doctor Who.
Mannen vi menar är förstås Douglas Adams och vi vill att du sätter dig ner och tittar på detta tal om papegojor, livet och allting annat. Talet är rätt speciellt, då det spelades in i Maj 2001. Dagar efteråt dog Adams av en hjärtattack. Där har ni något som är svårt att begripa efter att ha sett videon.
The world is a thing of utter inordinate complexity and richness and strangeness that is absolutely awesome. I mean the idea that such complexity can arise not only out of such simplicity, but probably absolutely out of nothing, is the most fabulous extraordinary idea. And once you get some kind of inkling of how that might have happened, it’s just wonderful. And . . . the opportunity to spend 70 or 80 years of your life in such a universe is time well spent as far as I am concerned.
